Jag har aldrig förstått mig på personer som har pratat sig varma för havet. "Tänk att få bo vid havet", "Jag längtar till havet" mm mm. Kanske för att jag själv tyckte mig ha "fått nog" av havet?! Var med min mamma vid havet nästan varenda dag då vädret tillät från det jag föddes till jag började skolan och sedan senare i livet med min fd man som dök så fort vädret tillät. Jag fick då bära på sönerna och hans dykutrustning utan att själv ha möjligheten att njuta av havet. Första gången jag egentligen fick upp ögonen för hur underbart havet är var för knappt tre år sedan då jag och Herr M fyllde femtio och var i Egypten och snorklade. Och så nu för ett par dagar sedan då jag verkligen njöt av havets brus och dess storhet. Upptäckte hur rogivande och renande det är att stå alldeles ensam vid strandkanten och bara blunda och lyssna på havet. Nu är jag glad att vi inte flyttade så långt ifrån havet utan att det fortfarande går att ta sig på cykel : )

Åhus 2011

"Med önskan om en skön lördagkväll" / Fru B